Det moderna barnet

Följande rader är ett arbete jag skrivit som förberedelse inför nationella proven i Svenska B. Uppgiften var att skriva en debattartikel där jag presenterar min syn på hur barn borde få växa upp idag, exempel på hur barn kan ha det idag, tar ställning till hur barn borde få växa upp, motiverar mina åsikter och hämtar fakta och/eller exempel från ett texthäfte som var bifogat. Detta var sjukt svårt men här är resultatet...

Snatteri, mobbing, drogmissbruk, tonårsfylla, våldtäkter, kriminalitet.
Inget av föregående ord vill ni föräldrar att era barn skall råka ut för. Tyvärr anser jag att många av er föräldrar inte vet hur ni på bästa sätt uppfostrar era barn. Jag är inte heller ensam om den åsikten. Om jag varit det, hade det inte funnits fem tv-program om barnuppfostran, dagligen. Det är i det stora hela er uppfostran som avgör era barns framtid, så det är bäst att ni lär er hur ni ska uppfostra dem.

Ett barn skall känna trygghet och stöd i sitt hem. Barnens behov skall alltid stå i centrum.
Självklart, tänker ni, men hur många av er kan ärligt säga att ni varje dag visar era barn att de har ert stöd oavsett vad de gör? – Förmodligen inte särskilt många.
Ska vi stötta våra barn när de begår brott? tänker ni säkert nu, och jag svarar ja. Jag menar absolut inte att ni ska berömma dem för vad det gjort i sådana situationer, men ni ska finnas där för dem så de har ett par armar att falla på. Om ni dömer barnen när de behöver er som mest, det vill säga när andra människor dömer dem, kommer de säkerligen att bryta kontakten med er. Däremot får ni inte glömma att ni måste samtidigt försöka att få era barn på andra banor.
Ert stöd måste visas dagligen, inte bara med ord, utan också med ren ömhet. Era famnar skall alltid vara öppna för era barn. På så sätt får ni barnens kärlek tillbaka.
Känslan jag försöker beskriva associerar jag starkt till en målning som heter Madonnan (Lena Cronqvist, 1969). Bilden föreställer en kvinna som kramar om en baby. Kvinnans ansiktsuttryck är argt, men barnets är rofyllt. Jag tolkar det som att även fast kvinnan är arg på babyn är han ändå välkommen i hennes trygga famn. Så, skall era barn också känna!

Era barn behöver förutom trygghet, även frihet. De ska alltid ha fler alternativ att välja mellan, utan att behöva göra er upprörda.
Ni föräldrar har en tendens till att sätta era barn i ett koppel och låtsas om som om ni ska dressera byrackor. Det kanske gör era barn rumsrena och väluppfostrade, men tror ni att era barn kommer att vara lyckliga?
Nu menar jag inte att ni alla uppfostrar på det viset. Vissa av er ger era barn friheten att göra vad de vill. Detta gör era barn kanske lyckliga, men om de aldrig får ett nej när de är små, varför skulle de då bry sig om ett nekande när de blir stora. Sådan uppfostran banar väg för kriminalitet och andra problem.
En bra förälder låter barnen få veta vad de får göra och sätter tydliga gränserna i en tidig ålder. Om ett barn exempelvis tjatar om att få glass eller godis en vardagseftermiddag, skall föräldrarna tydligt säga ifrån. Fortsätter barnen att tjata ger en bra förälder barnet två alternativ. Antingen så slutar han tjata, så får han godis vid ett mer passande tillfälle, eller så fortsätter han tjata, och får ingenting alls.

Något ni måste tänka på är att era barn är alla unika. Det kan ingen av er säga emot. Vad som är bra är att nästan alla barn vill vara unika också. På så sätt kan de känna sig speciella och värdefulla.
Tyvärr är det inte alltid bra att vara unik. Inte om det innebär sociala, problem, svårigheter eller rent utav handikapp. Det värsta ni kan göra som föräldrar, är att inte acceptera era barn för vad de är, eller påstår sig vara. Tyvärr förekommer detta fenomen allt för ofta.
Vissa av er tror att problemen löser sig med tiden. Andra vägrar att inse att era barn inte är helt friska och vägrar därför ge barnen specialbehandling, vilket självklart förvärrar situationen.
Nu vill jag inte att varenda mamma eller pappa skall känna sig skyldig till detta. Generellt är ni bra på att reagera om någonting verkar fel med era ungar och går till specialinriktade läkare så ni kan hitta någon lösning för framtiden. Vad ni inte är bra på är att fullfölja er intuition om att något är fel. Vad jag menar är att om en läkare säger till er att era barn är fullt normala, verkar problemet helt plötsligt vara löst, trots att ni precis innan var övertygade om att det var något på tok. Självklart ska man inte tvivla på läkarens kompetens, men oftast räcker inte några enkla undersökningar till. Sen får ni i resten av era liv se era barn utan kompisar. De får dåliga betyg, och kan bli mobbade vilken minut som helst. Då undrar ni hur det kan komma sig, när läkaren sa att de var precis som alla andra, men ni innerst inne vet att det är något fel.
Om jag inte beskriver tillräckligt, rekommenderar jag er att läsa Kerstin Ekmans roman, Skraplotter (Bonniers: 2003, Stockholm), som handlar om Anand, en pojke adopterad från Indien. Anands adoptivmamma märker tidigt att Anand inte är som alla andra barn och att han har väldiga problem att umgås med andra barn. Hon går som nästan alla föräldrar tidigt till en läkare och försöker få ett svar på problemet. Anand sätts då in i en miljö där han får leka på liknande sätt som han gör hemma. Läkaren anser att ungen verkar vara som alla andra barn, men han får aldrig se Anand leka tillsammans med andra, den situationen då han beter sig konstigt.
Då mamman får höra läkarens diagnos vet hon att det inte är rättvist bedömt, men gör ingenting åt saken. Det är på så sätt ni föräldrar agerar också, men inte får göra, för då förvärrar ni era barns framtid. Vill ni det?

Det jag ber er föräldrar om, är tänka efter ifall ni verkligen ger era barn en så bra uppfostran som möjligt. Om inte, ta hjälp av mina råd, och ge era barn den trygghet, frihet och omsorgen de förtjänar. Avslutningsvis vill jag tacka er föräldrar som ger den uppfostran jag förespråkar. Det är ni som förbättrar vårt samhälle. Det är er vi skriver om i våra reportage, artiklar, romaner och noveller. Det är er vi porträtterar och skulpterar. Det är er vi sjunger om. Det är er vi dramatiserar. Bara för att ni har insett vad en god uppfostran är.