Sannerligen säger jag eder

De två senaste dagarna har jag promenerat väldigt mycket. Tyvärr båda gångerna ensam. I torsdags fick jag skjuts till kören som visade sig vara inställd. Jag fick gå hem från Celsiusskolan ungefär. Idag fick jag punktering på min cykel alldeles vid skolan på min hemväg. Det blev till att leda cykeln hem i en timme.

Dessa promenader har varit kalla och rätt långtråkiga men trots det har jag ändå tagit lärdom av dem. När man går omkring ensam börjar man genast fundera kring vad som betyder något för en och vad som gör en lycklig.

Jag fann mig själv stillastående ett tag igår när jag försjunkit allt för djupt i mina tankar. Jag hade kommit till så djupa frågor att jag glömde vilken värld jag lever i. Sannerligen säger jag eder, att det hade varit trevligt att bo i sina drömmar för en dag.

Hur som helst. Vad är viktigt för mig? Jag skulle ju kunna prata i timmar om hur pass mycket musiken betytt för mig genom åren, eller hur mycket jag älskar min familj eller bara om hur bra mina vänner är. Jag vet att jag inte skulle klara mig utan dem, men det jag känner störst glädje av och det jag växer mest av som person, är att känna mig älskad och ihågkommen av min omgivning. Ingenting kan göra mig lyckligare än att bara känna mig älskad för att Jag är Jag och ingenting kan få mig att må bättre än när jag får uppskattning för det Jag gör.