Ödets ironi

Idag sjöng jag på en högmässa. Då klockorna ringer tänker jag igenom texterna jag ska sjunga för mig själv. Självklart så får jag total blackout på en vers jag ska sjunga. Textraden går verkligen inte fram. Där sitter jag på en bänk och försöker förgäves att koppla bort allting som sägs i kyrkan för att komma på dessa förbenade ord.

"Nu ska Henrik Helenius sjunga," hör jag prästen Jonas säga och jag får gå fram till pianot och sätta mig. Sakta men säkert börjar jag klinka lite försiktigt på ett G maj7 (no3) ackord. Första versen går. I have climbed, highest mountain. I have run through the fields. Only to be with you. Only to be with you. Ingen andra vers kommer fram i huvudet. Refrängen påbörjas och avslutas. I detta skedet hinner jag nog tänka upp mot 20 olika svordomar innan jag bestämmer mig för att köra tredje versen direkt istället och korta ner låten. I believe in Kingdome come, when all the colours will bleed into one, hörs i salen.

Så slutar låten och jag sätter mig på min bänk i kyrkan.

DÅ, självklart kommer den versen som jag i en halvtimme suktat efter utan att finna. Innan dess var det verkligen "still haven't found what I'm looking for".